Artiklar

Artiklar


Himlen – vårt hem av prästen Owe Johansson

Owe Johansson

Himlen – vårt hem

”Heaven is a wonderful place, filled with glory and grace.
I want to see my Saviour’s face,’cause heaven is a wonderful place!!”

Konfirmandernas röster ekade glatt i den stora kyrkan. Var det för att de faktiskt längtade till himlen, eller för att det var kul att sjunga just den sången? Misstänker det senare, för de verkade alltför glada i nuet och i varandra.

Men ändå. Är det viktigt med himlen? Och i så fall, varför då?

1. Jesus vill det

Han säger det själv i sitt avskedstal till lärjungarna, kvällen innan ska lämna dem: ”…jag ska komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är”, (Joh 14:4). Samma kväll ber han för sina lärjungar, ja, för oss: ”Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet…”

Och Jesus, var är han? Jo, det vet vi, för helt rätt säger vi i vår trosbekännelse: ”…uppstigen till himmelen, sittande på Faderns högra sida…”. Ja, Jesus är i himlen, och han vill att vi ska komma dit också, för han älskar oss och längtar efter oss.

Men lovade inte Jesus att vara med oss alla dagar till tidens slut? Jo, det stämmer, och när jag var ung för cirka hundra år sen sjöng vi i en sång, som var gammal redan då: ”Där Jesus är är himmelen!”
Men vi kan ju inte se honom och inte så ofta heller känna, att han är alldeles nära inpå oss med himmelens härlighet. Och känslorna betyder ju så mycket för oss.

Men det är ett faktum, att han som har dött på korset för våra synder, han älskar oss och vill leda oss genom livet till sitt eviga hem i glädjen hos Gud.

2. Vi vill det?

La du märke till frågetecknet? Det är ju inte säkert att man vill till himlen. ’Jag trivs rätt bra med livet här och har fullt upp med det’. Ja, det är ju gott och riktigt. Tror ändå det är så, att från Adam och Eva har vi inte bara ärvt olydnaden mot Gud och den syndiga viljan att få bestämma allting själva. Längst ner i hjärteroten hos varje människa finns en aning, ett bleknat minne av att vi en gång skapades för att leva i paradiset. Man är för det mesta inte medveten om det, men de flesta strävar efter tillfredsställelse. Det är bara det, att vi så ofta gör det med fel saker och på fel sätt. Bara Gud, som är vårt ursprung, vår mening och vårt mål, kan ge oss sann tillfredsställelse. Bara hos Jesus kan jag vila i frid, även om jag känner mig orolig. En gång, i himlen, ska vi helt och fullt få känna friden och glädjen ”Då skall i åskådning bytas det som du trodde här” (Lova Herren 388:6)

3. Hur är det i himlen då?

Ja, det här är ju lite irriterande. När folk reser till andra länder, så kan de alltid berätta om hur där är, när de kommer tillbaka hem. Men ingen har kommit hit från himlen. Jo, Jesus förstås! Han har en del att säga om himlen: där ska det bli fest, bröllop, mat, sång, dans, glädje, gemenskap. Vi ska få sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob, Matt 8:11. Hur lockande det nu kan vara?

Det mesta bibeln säger om himlen är bilder. Varför är Jesus inte tydligare, om han så gärna vill att vi ska komma dit? Helt säkert för att himlen är långt ljuvligare än något jordiskt språk kan beskriva. Orden räcker helt enkelt inte till.

Aposteln Johannes fick se in i himlen, när han var förvisad för sin kristna tros skull till hårt straffarbete på ön Patmos. Bibelns sista bok handlar om det. Den är svår att förstå  - och alldeles underbar i sina beskrivningar av himlen: hav av kristall, gator av guld, portar av ädelsten, sång som bruset av stora vatten, änglar och väsenden med vingar. Främmande – och lite skrämmande – kan det låta.

Men i näst sista kapitlet finns något man lättare kan ta till sig. Himlen beskrivs som en stad – det nya Jerusalem – det står mest för trygghet, närhet, resurser och gemenskap. Den som älskar hav och skog och berg ska inte bli lottlös! I Upp 21:26 står det att ”…folkens härlighet och ära ska föras in i staden. Aldrig ska något orent komma in i den…”. Nog är det ett löfte om att inget ska saknas i himlen, varken hundvalpar, jordgubbar eller dataspel. Bara det som är ont och skadligt ska vara borta för alltid.

I det kapitlets början finns en ännu underbarare bild. Det är en särskild tröst för den, som upplevt död och sorg, plåga och gråt. Och vem har inte det? ”Gud själv … ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga”¸Upp 21:3-6. Tänk, tårarna har inte hunnit torka, när vi kommer fram, efter jordelivets sista besvärligheter, och Guds egen hand rör varsamt vid min kind och torkar dem!

Till sist handlar det ändå om Jesus. För det viktigaste är inte att tro på himlen utan att tro på Jesus, längta efter honom och få kärlek till honom. Det ska vi alltid sträva efter. Då kommer också en längtan efter himlen. I Joh 1:35-39 undrar två av Johannes döparens lärjungar, var Jesus bor. ”Kom och se”, säger han. Vi vet var Jesus bor. Han bor i himlen. Han har gått dit i förväg och gjort i ordning plats för oss, Joh 14:2-3. Men det är också så underligt och underbart, att han bor i våra hjärtan, när vi tror på honom, Ef 3:16-17.

Och är det nu så att ”I want to see my Saviour’s face,’cause heaven is a wonderful place!!”, så är vi på rätt väg. Himlen kan vänta ett tag, för vi har viktiga uppgifter kvar, uppgifter där vi bl a försöker få fler med oss på vägen dit. Men när tiden här är slut, så får vi komma hem till Jesus och där är det tryggt och gott och ljuvligt för oss att få vara! Där är vi äntligen hemma, för alltid!

Owe Johansson


Text ur Följ med och se av biskop Johan Dalman

Johan Dalman

Följ med och se

– utdrag ur biskop Johan Dalmans bok med samma namn

(Verbums förlag)

  1. Gör det bästa du kan av det bästa du har till glädje för alla!
  2. Varje gång jag kommer till gudstjänst för att fira mässan vet jag att Gud är med.
    Att Gud är nära mig.
  3. Vad grundar sig mitt hopp på? Vart tar jag vägen med min förtvivlan? Vad längtar jag efter?
    Trons möte med levande Gud rymmer vidunderliga möjligheter. Det känner människor.
    Något är på väg att hända.
  4. Att säga: ”Följ med och se” från vaggan till graven, från dopet till den sista vilan, är att röja vägen till Jesus, som själv gör all världens skillnad.
  5. Tro är ett möte. Ett frimodigt svar på Jesu fråga till lärjungarna och därmed också till dig och mig...: ”Vad vill ni?” Vad vill du med ditt liv?

Om kristendomens snabba framväxt

Carl-Erik Sahlberg

Vår käre medarbetare och guide på Jesusfördig.nu, prästen och kyrkohistorikern Carl-Erik Sahlberg, avled den 18 november. Carl-Erik var väl känd av många i Sverige från sitt arbete bland utslagna via S:ta Clara kyrka i Stockholm, genom TV och som ett slags ledargestalt inom svensk kristenhet. Vi vill hedra honom genom att förmedla ett avsnitt ur en av hans många böcker: Mamma kyrkan berättar (Semnos förlag), som handlar om

Kärnan i kristen tro: hur kunde kristendomen spridas så snabbt de första århundradena?


Från Carl Erik Sahlberg bok Mamma kyrkan berättar

Vad hade då kristendomen som de övriga religionerna saknade? Jo den kristna tron hade till skillnad från mysteriereligionerna, gnosticismen och filosofiska sällskapet ett enkelt lättförståeligt budskap för ”den enkle mannen på gatan”. Kristendomen kom med ett budskap som närmast var ett vittnesbörd: vi har mött den levande uppståndne Jesus. Han var och är Guds son. Det olika kristna skrifterna, varav det för framtiden mest betydelsefulla blev det fyra evangelierna, var närmast samlade ögonvittnesrapporter från Jesu förkunnelse och verksamhet.

Kristendomen var öppen för alla – hög som låg, man som kvinna. Den kristna gemenskapen var välkomnande för en nordafrikansk handikappad, en spansk slavinna och en grekisk ämbetsman och en tältmakare från Cilicien. Denna öppenhet saknade de övriga religionerna. Till Mithraskulten var endast män välkomna, till de filosofiska och gnostiska sällskapen endast utbildade och intellektuella, o.s.v.

Kristendomen hade från första början en diakonal (hjälpande) sida – från den dagliga utspisningen i Jerusalem till de kristna församlingarnas bistånd i form av pengar, skor, kläder och mat till behövande människor. Kejsar Julianus på 300-talet menade, att diakonin var den viktigaste enskilda faktorn bakom den unga kyrkan expansiva växt.

Kristendomens hjälpande och självutgivande gemenskap var omvittnat attraktiv. På 200-talet skulle en annan kristen, Tertullianus i Kartago, återge vad folk sa om det kristna: se hur de älskar varandra! Där kristendomen visade en öppen famn och en öppen dörr, betonade många av de andra religionerna exklusivitet och otillgänglighet. De övriga religionerna var alla, överraskande nog, inte missionerande, men kristendomen var det – och Paulus var en världsmissionär. Missionerandet och evangelisationens satte inte stopp förrän i många fall vid martyrdöden. Ingen av dåtidens religioner förutom kristendomen kunde uppvisa martyrer. Kristendomen kunde det – bland annat Stefanos och Jakob i Jerusalem och I Rom satt en blivande martyr vid namn Paulus.

Men expansionen kunde inte ske av egen kraft. Kristendomen framträdde som en kraftreligion. Den Jesus som hade uppstått och visat sig som levande, hade också utgjutit den heliga Ande och dess kraft (grekiska ”dynamis”). Apostlagärningarna är berättelsen, skriven av läkaren Lukas, om hur Jesus helar, befriar, utrustar och upprättar. Den första församlingen var karismatisk. De övriga religionerna i samtiden hade inte samma kraftdimension. Filosofiska skolor som stoicismen framhöll ju tvärtom det föredömliga i att härda ut i det personliga lidandet. Några forskare vill lyfta fram den här aspekten som den enskilt viktigaste, när man vill förstå urkyrkans växt till nya folk runt Medelhavet.