Artiklar

Artiklar


Text ur Följ med och se av biskop Johan Dalman

Johan Dalman

Följ med och se

– utdrag ur biskop Johan Dalmans bok med samma namn

(Verbums förlag)

  1. Gör det bästa du kan av det bästa du har till glädje för alla!
  2. Varje gång jag kommer till gudstjänst för att fira mässan vet jag att Gud är med.
    Att Gud är nära mig.
  3. Vad grundar sig mitt hopp på? Vart tar jag vägen med min förtvivlan? Vad längtar jag efter?
    Trons möte med levande Gud rymmer vidunderliga möjligheter. Det känner människor.
    Något är på väg att hända.
  4. Att säga: ”Följ med och se” från vaggan till graven, från dopet till den sista vilan, är att röja vägen till Jesus, som själv gör all världens skillnad.
  5. Tro är ett möte. Ett frimodigt svar på Jesu fråga till lärjungarna och därmed också till dig och mig...: ”Vad vill ni?” Vad vill du med ditt liv?

Om kristendomens snabba framväxt

Carl-Erik Sahlberg

Vår käre medarbetare och guide på Jesusfördig.nu, prästen och kyrkohistorikern Carl-Erik Sahlberg, avled den 18 november. Carl-Erik var väl känd av många i Sverige från sitt arbete bland utslagna via S:ta Clara kyrka i Stockholm, genom TV och som ett slags ledargestalt inom svensk kristenhet. Vi vill hedra honom genom att förmedla ett avsnitt ur en av hans många böcker: Mamma kyrkan berättar (Semnos förlag), som handlar om

Kärnan i kristen tro: hur kunde kristendomen spridas så snabbt de första århundradena?


Från Carl Erik Sahlberg bok Mamma kyrkan berättar

Vad hade då kristendomen som de övriga religionerna saknade? Jo den kristna tron hade till skillnad från mysteriereligionerna, gnosticismen och filosofiska sällskapet ett enkelt lättförståeligt budskap för ”den enkle mannen på gatan”. Kristendomen kom med ett budskap som närmast var ett vittnesbörd: vi har mött den levande uppståndne Jesus. Han var och är Guds son. Det olika kristna skrifterna, varav det för framtiden mest betydelsefulla blev det fyra evangelierna, var närmast samlade ögonvittnesrapporter från Jesu förkunnelse och verksamhet.

Kristendomen var öppen för alla – hög som låg, man som kvinna. Den kristna gemenskapen var välkomnande för en nordafrikansk handikappad, en spansk slavinna och en grekisk ämbetsman och en tältmakare från Cilicien. Denna öppenhet saknade de övriga religionerna. Till Mithraskulten var endast män välkomna, till de filosofiska och gnostiska sällskapen endast utbildade och intellektuella, o.s.v.

Kristendomen hade från första början en diakonal (hjälpande) sida – från den dagliga utspisningen i Jerusalem till de kristna församlingarnas bistånd i form av pengar, skor, kläder och mat till behövande människor. Kejsar Julianus på 300-talet menade, att diakonin var den viktigaste enskilda faktorn bakom den unga kyrkan expansiva växt.

Kristendomens hjälpande och självutgivande gemenskap var omvittnat attraktiv. På 200-talet skulle en annan kristen, Tertullianus i Kartago, återge vad folk sa om det kristna: se hur de älskar varandra! Där kristendomen visade en öppen famn och en öppen dörr, betonade många av de andra religionerna exklusivitet och otillgänglighet. De övriga religionerna var alla, överraskande nog, inte missionerande, men kristendomen var det – och Paulus var en världsmissionär. Missionerandet och evangelisationens satte inte stopp förrän i många fall vid martyrdöden. Ingen av dåtidens religioner förutom kristendomen kunde uppvisa martyrer. Kristendomen kunde det – bland annat Stefanos och Jakob i Jerusalem och I Rom satt en blivande martyr vid namn Paulus.

Men expansionen kunde inte ske av egen kraft. Kristendomen framträdde som en kraftreligion. Den Jesus som hade uppstått och visat sig som levande, hade också utgjutit den heliga Ande och dess kraft (grekiska ”dynamis”). Apostlagärningarna är berättelsen, skriven av läkaren Lukas, om hur Jesus helar, befriar, utrustar och upprättar. Den första församlingen var karismatisk. De övriga religionerna i samtiden hade inte samma kraftdimension. Filosofiska skolor som stoicismen framhöll ju tvärtom det föredömliga i att härda ut i det personliga lidandet. Några forskare vill lyfta fram den här aspekten som den enskilt viktigaste, när man vill förstå urkyrkans växt till nya folk runt Medelhavet.